En dag

  
Idag, igår och i morgon. Coaching innebär att veta vad en vill. Sätta upp målbilder och tänka positivt och fokusera på ens styrkor. Ja, det är väl inte så svårt, bara en vill. Eller…?

Igår mötte jag en med liknande erfarenheter i kön på Konsum. (Jodå, här står tiden stilla gällande det kooperativa…). För andra gången slår det mig som en lavett av avstängd insikt, det där att i dessa samtal är det rakt på verkligheten, det värkande, det jobbiga, det tärande, det gnagande, det oroande, det sorgsna. Trots att vi egentligen inte känner varandra mer än till namn och några sådana ytligheter. Det blir äkta svar, om hur det är. Vilket också gör att det tränger genom barriärer och når det sårbara inuti. 

Idag, går jag in på en blogg jag följer. Sista inlägget av anhöriga att den personen just gått bort. Lämnat ett litet barn att alltid sakna sin mamma. Fy fan jävla bajscancer! 

Jag gråter.

Ingen av oss en gång ‘drabbade’ vet egentligen om det blir vi nästa gång. Om jag är den som inte ‘klarar kampen’. Vilken jävla kamp?! Är fan ingen kamp, är ett jävla lotteri! Och har du otur drar du den där förbannade nitlotten!

Kampen är att hitta vägen. Sin väg i och genom och att leva i den ovisshet som följer i spåren av cancer. För att just LEVA! På något sätt fokuserar vi mest på överlevnad och kamp. Men att leva är att känna livskvalité. Och DET är kampen. Kampen att hitta vägen genom oron. Kampen att hitta tillbaka till energin. Ibland, som för mig och för henne igår, har vi ju lyckats dra livets lott med en kronisk sjukdom också, reumatism, som en käck krydda på livsmoset. Till slut vet en inte riktigt vad som är vad, vad är normalt och inte normalt och bör kollas upp, då värk och diverse mediciner gör sitt i kroppen. 

Jag vill fan leva. Jag vill fan orka. Jag vill fan bara tänka framåt utan ett svart orosmoln som ständig följeslagare som mellanvarven släpper sina regntunga stavelser ‘tänk om..’. 

Ja allt är möjligt, men med de begränsningar som finns ibland. Det är inte alltid en enkel sak att finna sig i. För det orsakar också känsla av misslyckande att vilja mer än en orkar…

Jag vill att livet och samtiden ska vara ärligare och mer kärleksfull. Jag vill att vi inte ska behöva göra oss till för att passa in. Jag vill att vi slutar döma varandra utifrån våra egna rädslor för svaghet. 

Om du tycker jag är negativ, har du inte förstått något av det jag skriver om. Var då tacksam för det, istället för fördömande. Om du tycker det finns saker i det jag skriver om som är värt att prata om och utveckla vidare, är jag mer än glad om vi en dag möts i ett ärligt och varmt samtal.

Dag för dag. Steg för steg.

Vare sig våra stigar och trappsteg är stabila och fläckfria eller brustna och snåriga.

❤️

Spår

  
Som aldrig kommer försvinna. Varje strå av planer och energi som tryckts mot marken. Strån av tillit som bröts itu av sanningens bistra storm. Spåren av ovisshet där bortom horisonten. 

Nya strån av insikter gror i spåren. Långsamt växtvärkande. I otålighetens magra jord.

I dimman dansar älvorna skiten ur energin. Egoistiskt. Lämnar inte många droppar dagg i kraftkåpan.

I Värklighetens målning flyger inga fåglar fria. I mörkret.

Men över igenvuxna spår, egoistiska älvor och brustna strån målar jag de fria vingarnas kraft. 

En annan morgondag.

I spåren av det som var.