Livet

Är glädje. Sorg. Lycka. Ledsamheter. Födelser, förluster, friska dagar och oförutsedda skeenden. Och så mycket mer.

Men alltför många dagar glömmer vi att ta tillvara det som är det allra viktigaste. I vår strävan. Efter mer, efter jante, efter att vara duktig, efter bekräftelse, efter status, efter prylar, ja listan är lång. För oss stackars satar som kallas människor.

Denna veckan föddes mitt andra barnbarn. Denna veckan fick jag nya insikter om prioriteringar. Denna veckan får jag vara med mitt älskade barnbarn lite mer än någonsin. Denna veckan fick min bror en hjärtinfarkt, ung och rätt vältränad till trots.

Jag har haft cancer. Har en reumatisk sjukdom samt lider efter allt detta av en kronisk trötthet bland annat. Som tvingat mig att på allvar lägga om kursen.

Det som jag mår allra bäst av i alla avseenden, kostar egentligen inga pengar. Att samtala med tvåårigt barnbarn, att kramas, att få fotmassage av älskade maken, att cykla med min sjuåring, att få lyssna på min tonårings tankar, att få se min äldsta vara en fantastisk mamma, att få uppleva min äldsta son äntligen vara lycklig inuti efter all sorg, att få blunda och andas vid havet till vågornas brus och att ha närheten till skog och ensamhet. Närhelst jag behöver.

Då räcker de pengar jag har och det jobb jag gör. Men, det är så lätt att trots dessa insikter falla in i den där jakten på något mer…

Livet är skört. Och underbart.

Ta det tillvara. Skall jag. Skall du?

🙏🏻🍀

Annonser
Standard

I varje andetag

Går tiden. I varje andetag finns närvaro. I varje andetag finns en framtid. I varje andetag finns ett nu. I varje andetag finns ett liv. Ett jag. Ett Du.

Tre år har passerat sen jag var färdig med all behandling. För att få leva vidare. För att bli fri från cancer. Och jag är fortfarande med. Andas och medverkar. Försöker producera. Vara en tillgång. Närande.

Och det har jag gjort. Så till den grad att jag tärt av alla trådar för att få denna marionett att dansa. Lite mer. Lite bättre. Lite mer som en ska. Produktivt. Som det var. Men inget är som det var.

Att slå i botten. När kroppen faktiskt stänger av sig själv. Kropp och knopp. Att se sig själv utifrån i sviterna av all behandling som en inte förstod. Då. I det varande av den kroniska sjukdom en faktiskt har. Som jag inser jag inte accepterat. Heller. Där allt kokats ihop i en sörjig soppa i kroppen på en. Och jag till slut fattat jag måste lyssna på den. Och alla andras ord till mig, de professionella. Att jag leker med min hälsa och liv med att bara köra huvudet i kaklet. Som min fina, bästa läkare sa för en sådär ett och ett halvt år sedan: ”Ja, du gör som du vill. Men till slut kommer jag inte kunna hjälpa dig alls”. Apropå att jobba mindre och använda den lilla orken till att bygga upp istället.

Tänk. Så rätt hon hade.

Efter en miserabel vecka pga. nedsatt immunförsvar som biverkan av ny medicin, har jag fått mig några insikter till. Att jag har ingen annan väg längre, än att sakta in, än mer, tänka på mig mer och börja om. I många avseenden. I rätt ände. Tänk att en skall behöva ligga och kvida för att på riktigt få polletten att tränga in i märgen på en!

Trots trötta ögon, sleten lekamen och kortsluten hjärna, så finns det i varje andetag, liv. Och insikter!

Standard

Hear you cry

Gör ingen.

Bakom stängda dörrar. Under svarta ögonlock. I mörka rum.

I ljusa sommarnätter flyger sorgen och glädjen bredvid varandra. Med starka vingslag, tysta, sida vid sida.

En ny morgon gryr. Gårdagen är för alltid förbi. De våta tårarna har dunstat, ekot av skratten tystnat.

Men hjärtat slår. Bär sorgen med kärlek och varsamhet. Med glädjen i varma omslag.

En ny dag.

Som bär dig.

Vart du än vill, ska och behöver.

Standard

”Maj maj måne…..

Jag kan lura dig till Skåne. ”

Maj busar lite med oss. Skojfriskt liksom. Men ingen fattar. Vi blir arga. Knyter händerna i fickorna. Biter ihop och drar upp axlarna. 

Svär inombords. Som om det hjälper. Som om det värmer. Oss frusna själar. 

Nåväl. Mig lurar du inte. Det blir sol. Det blir värme. Det blir grönt. Det blir sommar igen. 

Dessutom grönskar livet. Mitt liv. Något gror och växer. Inuti. En känsla. Därför är jag som kärringa mot strömmen. När alla är överdrivet glada, måste jag väga upp med lite nyanserad bitterhet. När alla är lite väl bittra över vädret, måste jag provocera med ett leende när snöflingorna täcker mitt gråa hår och skymmer sikten om morgonen. Och förundras över naturens makt. Vi tror vi kan kontrollera allt och alla. Likrikta varandra. Mästra och härska. Men här går vi bet. För naturen gör som den vill! Virvlar, stormar och skiner om vartannat och hur som helst. 

Jag älskar det! Blir glad på nåt skruvat vis. Nej, Jag åker inte till Skåne. Jag förblir i Norrland och ler mig genom maj. Kanske är jag bara en dum sill?

Må så vara. En levande sill. Jag tar det.

❤️

Standard

En doft av vår

Med lite försmak av värmande solstrålar på vinterblek hud, doften av våt asfalt, snödropp och raspig svanesång över vidderna. 

I år känner jag en stark längtan. Efter ljuset. Grönskan. Och vilan i att bara sätta sig på farstubron en stund efter jobb och annat. Det har inte alltid varit så. Har varit mycket ångest kring alla förväntningar om sommaren. Att förväntas göra en massa semester. 

Jag vill inte göra någonting. Vill inte planera oändliga saker. Jag vill bara vara. Ta en dag i taget. Kolla vädret och vad det kan tänkas inspirera till. Och jag känner en stor tacksamhet att ha landat i en egen obrydd vilja kring de små tingen av livet. 

Jag har ändock små planer, eller kanske snarare inriktningar. Som att cykla, åka till fjälls och sitta på en stubbe, gå på lite konsert, bo på hotell med min livskamrat, få krama mitt barnbarn och njuta av en sexårig Ossies livsglädje. 

Så därför hoppas jag på bra svar efter morgondagens provtagning. Ja, efter den där förhatliga väntan då förstås. Hatar den innerligt. Känner mig faktiskt jävligt stressad inför detta, om jag ska erkänna mitt nuläge inför mig själv. Jag är inte så jävla cool som jag tror och visar upp, tydligen!

Cancer är Bajs!!

Men våren är najs. Tack och lov 💛🍀🙏🏻

Standard

Det är aldrig försent

Att ge upp.

Brukar jag tänka på ibland. Det är inte sådant en pratar om. Det är inte sådant som är ok att prata om. Det är inte sådant någon vill höra, eller ha som svar på frågor som ”hur mår du?”, ”är du friskförklarad nu eller?”.

Det betyder inte att jag inte vill. Inte heller att jag inte är tacksam för det jag har och får. Det betyder inte att jag slutat älska eller att leva. 

Men ibland tänker jag så. När vad jag än gör och försöker inte gör mig bättre. När tröttheten är som en påse över huvudet. När en aldrig vaknar utvilad. När en inte orkar det en vill, eller för all del heller inte alla måsten. När hjärnan stänger av och spelar en mer spratt, än att den spelar medgörlig. 

Nej, det syns inte utanpå. Inte heller när vi möts i vardagen de kortare stunderna. 

Då kanske jag svarar tack det är bra! Trots att jag nyss tänkt att är det idag jag ger upp, ger efter? 

Det är aldrig försent att ge upp. Och aldrig att fortsätta heller. ❤️

#detsomintesynsutanpå

Standard

Vänskap, vänlighet, omtanke. KÄR LEK.

Tänker på vänskap, vänlighet och omtanke när jag ser dessa två ihop. Att vara uppskattande. Idag gick jag på Coop, i Nordmaling, på lunchen. Raskade på så där viktigt som en gör på vardagarna ni vet. Stannade hastigt upp när en parant dam i 70 års åldern tog på min arm när hon glatt sa ” Men åhhh vad fin du är! Jag gillar när ungdomar är så där snofsiga. Jättefin är du!” Och log med så glittriga ögon. Jag blev så jädra överraskad och tackade såklart, nästan rodnande så gammal jag är. Sen log jag resten av dagen, och nu med. Menar hon plockade ju in många poäng där med de orden 😉

Jag minns Niclas så. Med glädje. Så ung men sa alltid något fint, snällt och uppskattande till mamman till hans bästa vän där till höger. Bara en annans gamla mamma liksom. Min älskade son Christoffers mamma. Han är också en sån där omtänksam ung man, min son. Är uppskattande. Gentemot sin mamma, och alla andra i familjen. Vare sig vi förtjänar det eller inte.
Jag förtjänade nog inte de fina och uppskattande orden där i butiken. Var inne i mig själv och med tankarna på jobb. Men hon gjorde något fint. Hon gjorde en människa hon inte känner glad. Stannande upp tiden en stund och gav någon att bli Sedd, verkligen beskådad!
Och det är ju så fantastiskt! Att det finns så många härliga människor som med så lite lyser upp ens hela dag, när det är sådär oväntat också. Tänker att jag ska ge det vidare. Även om den fina läkarstudenten igår fick höra att jag tyckte han hade ett fint bemötande och lyssnade och tror han blir en bra läkare, så räcker inte det. Ska våga göra de där oväntade uppskattningarna.

Någon som hänger på utmaningen? Så kanske det kommer sådär naturligt, spontant. Såsom Niclas gjorde under sin alltför korta tid med oss här på jorden.

Du fattas här nere Niclas, i världen som den börjar ta form. Men kanske kommer du sitta med benen dinglande över molnkanten och heja på oss. Och kanske när vi säger något knasigt av nervositeten, att vi då känner en liten regndroppe på kinden. Då när du kiknar av skratt av hur töntiga och rädda för löjliga saker vi är.

Berätta för mig och andra som kanske läser det här, när gjorde Du en främling oväntat glad senast? Ge oss lite tips.

Och mod kanske.

❤️

Kärleken väntar.

Standard