”Maj maj måne…..

Jag kan lura dig till Skåne. ”

Maj busar lite med oss. Skojfriskt liksom. Men ingen fattar. Vi blir arga. Knyter händerna i fickorna. Biter ihop och drar upp axlarna. 

Svär inombords. Som om det hjälper. Som om det värmer. Oss frusna själar. 

Nåväl. Mig lurar du inte. Det blir sol. Det blir värme. Det blir grönt. Det blir sommar igen. 

Dessutom grönskar livet. Mitt liv. Något gror och växer. Inuti. En känsla. Därför är jag som kärringa mot strömmen. När alla är överdrivet glada, måste jag väga upp med lite nyanserad bitterhet. När alla är lite väl bittra över vädret, måste jag provocera med ett leende när snöflingorna täcker mitt gråa hår och skymmer sikten om morgonen. Och förundras över naturens makt. Vi tror vi kan kontrollera allt och alla. Likrikta varandra. Mästra och härska. Men här går vi bet. För naturen gör som den vill! Virvlar, stormar och skiner om vartannat och hur som helst. 

Jag älskar det! Blir glad på nåt skruvat vis. Nej, Jag åker inte till Skåne. Jag förblir i Norrland och ler mig genom maj. Kanske är jag bara en dum sill?

Må så vara. En levande sill. Jag tar det.

❤️

Standard

En doft av vår

Med lite försmak av värmande solstrålar på vinterblek hud, doften av våt asfalt, snödropp och raspig svanesång över vidderna. 

I år känner jag en stark längtan. Efter ljuset. Grönskan. Och vilan i att bara sätta sig på farstubron en stund efter jobb och annat. Det har inte alltid varit så. Har varit mycket ångest kring alla förväntningar om sommaren. Att förväntas göra en massa semester. 

Jag vill inte göra någonting. Vill inte planera oändliga saker. Jag vill bara vara. Ta en dag i taget. Kolla vädret och vad det kan tänkas inspirera till. Och jag känner en stor tacksamhet att ha landat i en egen obrydd vilja kring de små tingen av livet. 

Jag har ändock små planer, eller kanske snarare inriktningar. Som att cykla, åka till fjälls och sitta på en stubbe, gå på lite konsert, bo på hotell med min livskamrat, få krama mitt barnbarn och njuta av en sexårig Ossies livsglädje. 

Så därför hoppas jag på bra svar efter morgondagens provtagning. Ja, efter den där förhatliga väntan då förstås. Hatar den innerligt. Känner mig faktiskt jävligt stressad inför detta, om jag ska erkänna mitt nuläge inför mig själv. Jag är inte så jävla cool som jag tror och visar upp, tydligen!

Cancer är Bajs!!

Men våren är najs. Tack och lov 💛🍀🙏🏻

Standard

Det är aldrig försent

Att ge upp.

Brukar jag tänka på ibland. Det är inte sådant en pratar om. Det är inte sådant som är ok att prata om. Det är inte sådant någon vill höra, eller ha som svar på frågor som ”hur mår du?”, ”är du friskförklarad nu eller?”.

Det betyder inte att jag inte vill. Inte heller att jag inte är tacksam för det jag har och får. Det betyder inte att jag slutat älska eller att leva. 

Men ibland tänker jag så. När vad jag än gör och försöker inte gör mig bättre. När tröttheten är som en påse över huvudet. När en aldrig vaknar utvilad. När en inte orkar det en vill, eller för all del heller inte alla måsten. När hjärnan stänger av och spelar en mer spratt, än att den spelar medgörlig. 

Nej, det syns inte utanpå. Inte heller när vi möts i vardagen de kortare stunderna. 

Då kanske jag svarar tack det är bra! Trots att jag nyss tänkt att är det idag jag ger upp, ger efter? 

Det är aldrig försent att ge upp. Och aldrig att fortsätta heller. ❤️

#detsomintesynsutanpå

Standard

Vänskap, vänlighet, omtanke. KÄR LEK.

Tänker på vänskap, vänlighet och omtanke när jag ser dessa två ihop. Att vara uppskattande. Idag gick jag på Coop, i Nordmaling, på lunchen. Raskade på så där viktigt som en gör på vardagarna ni vet. Stannade hastigt upp när en parant dam i 70 års åldern tog på min arm när hon glatt sa ” Men åhhh vad fin du är! Jag gillar när ungdomar är så där snofsiga. Jättefin är du!” Och log med så glittriga ögon. Jag blev så jädra överraskad och tackade såklart, nästan rodnande så gammal jag är. Sen log jag resten av dagen, och nu med. Menar hon plockade ju in många poäng där med de orden 😉

Jag minns Niclas så. Med glädje. Så ung men sa alltid något fint, snällt och uppskattande till mamman till hans bästa vän där till höger. Bara en annans gamla mamma liksom. Min älskade son Christoffers mamma. Han är också en sån där omtänksam ung man, min son. Är uppskattande. Gentemot sin mamma, och alla andra i familjen. Vare sig vi förtjänar det eller inte.
Jag förtjänade nog inte de fina och uppskattande orden där i butiken. Var inne i mig själv och med tankarna på jobb. Men hon gjorde något fint. Hon gjorde en människa hon inte känner glad. Stannande upp tiden en stund och gav någon att bli Sedd, verkligen beskådad!
Och det är ju så fantastiskt! Att det finns så många härliga människor som med så lite lyser upp ens hela dag, när det är sådär oväntat också. Tänker att jag ska ge det vidare. Även om den fina läkarstudenten igår fick höra att jag tyckte han hade ett fint bemötande och lyssnade och tror han blir en bra läkare, så räcker inte det. Ska våga göra de där oväntade uppskattningarna.

Någon som hänger på utmaningen? Så kanske det kommer sådär naturligt, spontant. Såsom Niclas gjorde under sin alltför korta tid med oss här på jorden.

Du fattas här nere Niclas, i världen som den börjar ta form. Men kanske kommer du sitta med benen dinglande över molnkanten och heja på oss. Och kanske när vi säger något knasigt av nervositeten, att vi då känner en liten regndroppe på kinden. Då när du kiknar av skratt av hur töntiga och rädda för löjliga saker vi är.

Berätta för mig och andra som kanske läser det här, när gjorde Du en främling oväntat glad senast? Ge oss lite tips.

Och mod kanske.

❤️

Kärleken väntar.

Standard

Lite tillknycklad


Men tacksam är tillvaron.

Återbesök idag. Inga hållpunkter för skelettmetastaser!! Check!

Tar itu med 2017, de nya stigarna. Mitt 2017 börjar i morgon. Värken är kvar, men har inplanerade rehabveckor i februari, ska diskutera bättre smärtlindring för att kunna träna ordentligt, samt skruva till kosten lite till. Remiss är skriven till medicin för att få hjälp med mina magproblem som är så handikappande när de utan förvarning slår till. Glad över mig själv att jag äntligen ber om råd, hjälp för att komma framåt,  då inget av mina egna insatser riktigt hjälper. Kanske, är det vad som egentligen är att vara riktigt duktig…?

Att be om hjälp. Ibland. 

Jag är cancerfri, just nu! Är bara lite kronisk sjuk i reumatism typ, och i ett elakt skov. Men, inget jag kommer dö av! Däremot ska jag lära mig leva ett hållbart liv. Finna de små stigarna till mer kraft och energi. Få bukt med värken så den inte hindrar mig att Leva. 

Nästa checkpoint är i maj. Mammografi och återbesök.

Intill dess tänkte jag Leva. 

Lite tillknycklad och mycket tacksam.🙏🏻🍀💛

Standard

2017

Hej på dig.

Börjar året med att skapa med delar av allt mitt skräp jag sparat. Som min älskade familj skrattar åt. Jag förstår dem. Lite i alla fall. Men plötsligt händer det. 

En insikt jag inte haft möjlighet att ta hand om detta året, är hur kreativitet är en gränslös kraft för själen och kroppen att helas. En livlina. Att det är för mig och ingen annan jag gör det. Låter mest nuet vara kreatören. Det är rätt spännande att inte veta slutresultatet. Eller om det ens fungerar att göra. Saker av skräp. Kanske är det också en tanke om allt vårt skräp. Vad det gör med vår jord. Tänker på min lilla mormor. Hur hon och de levde mer tillsammans med naturen, inte emot, som vi gör i stora stycken. Hur hon tog hand om restavfallet. Återbrukade även de minsta plastpåsarna. Inte mycket avfall blev kvar. Dessutom lärde de mig att inte ens det minsta skräp (som inte förmultnar) lämnas i naturen! Det sitter djupt inpräntat i hjärtat. 

Nåväl. Jag hoppas jag även kan formulera återstående mål för året. Ska bara försöka komma till ro i natt. 

I morgon, tar jag itu med undersökningar. Men du;

Jag tror på dig 2017, svik mig inte. 

Standard

Please

img_5921

Me. Eller något.

Är så åt helvete slut i kroppen. Dessutom virvlar tankarna runtom i själen så jag blir nästintill förvirrat utmattad. Har inte kunnat bestämma mig för om jag ska skriva eller inte. Trots att det var ett val jag gjorde där i början. För att må lite bättre. Och skapa bilder. Det var en livlina. Särskilt om nätterna när allt runtomkring tystnade och Värkligheten tog sig ton istället.

Sedan dess har jag mer eller mindre fallit offer för ifrågasättandet. Av mig själv. Utifrån den ifrågasättanden Normen. Den med stor bokstav ni vet. Som tror den vet bäst. Om att vara duktig, stark. Glad och tacksam varje stund. För om jag inte är duktig och stark, vad är jag då…? Trots att detta är så långt från den jag är! Mina värderingar. Om livet och om att vara människa. Det är ju inte svart eller vitt. Ibland är det bara svårt att värja sig dock. Jag har till och med på omvägar fått höra att jag ”tjatar om den där jävla cancern”, från människor som jag en gång känt tillit till. Trots att jag egentligen sällan talar om det. Inte heller om min kroniska sjukdom. Förutom med de få som faktiskt frågar för att de bryr sig. Eller om jag måste förklara varför jag inte orkar med. Att det inte handlar om vilja. Eller ovilja.

Just nu googlar jag som en jävla nöt. Tror jag ska kunna diagnosticera mig själv. Ha svaren innan. Vara förberedd eller att inte behöva vara förberedd. Ja, det låter idiotiskt. Och det är det ju. Men alla strategier i kölvattnet av en cancerresa ter sig inte helt rationella. Men det är ju åtminstone en strategi, något att hålla sig i. En falsk känsla av kontroll.

Men ändå…

Jag googlar. Läser bloggar. Och ser ju att jag inte är en komplett idiot. Att jag inte tjatar. Inte gnäller. Kanske är jag rentav helt jävla normal i en onormal tillvaro.

Snart ska jag göra den där röntgen jag flera månader sagt nej till och skjutit framför mig. ”Ska bara”, kanske efter semester, efter lite ledigt jag mår bättre…. nähä, så blev det ju inte. Så beslutet blev taget av min onkolog. Inte för att vi tror det är så, det är troligast ett riktigt jävla dåligt reumatiskt skov. Men hon måste utesluta sa hon. ” Förstås sannolikt att det har med hennes Bechterew att göra men med en högproliferativ trippelnegativ cancer i anamnesen känns det rimligt att utföra ett skelettscint för att utesluta skelettspridning”

Jag fick i alla fall välja före eller efter jul. Valde efter. Bara för att jag har lite ledigt innan, möjlighet att vila så pass att jag orkar. Genomföra, vänta, få besked. Och sen också orka vara helt tom inuti en stund när svaret blev det vi nu tror det blir. Den där långa, långa utandningen av lättnad …..och tomhet.

Därefter börjar mitt 2017. Kanske ristar jag då in ett av de mål jag skissar på. Det innefattar vingar. Och en önskan.

Guide me

Standard