Till Dig.

Från mig.

I gåva vill jag ge Dig vingar av tillit. Och ett hav av kärlek att simma genom. Alla kallsupar i kärlekens hav, gör gott. Så tveka inte att dyka djupt däri. Låt dig dränkas av kärlek, och stig sedan till ytan. Andas djupt. Och låt vingarna bära ditt hjärta av kärlek. Omsluten av tillit.

Istället för hat.

Jag har ändå fått mitt straff. För lång tid framöver. Ett plågsamt och ledsamt straff. För allt ont jag tänkas kan ha åsamkat. Någon. Någonsin. Kanske har jag bara en begränsad tid kvar, av mitt liv. Och en stor del av det, försvinner nu snart. Dagarna tas ifrån mig. De där levande dagarna. Jag kommer vara mer sjuk än jag någonsin varit. För att få leva, lite längre. Jag är inget hot. Har aldrig varit. Men nu, rimligen inte alls….

Det räcker nu. Inte ens Jag, förtjänar alla sparkar och knivar i ryggen, när en redan ligger ner.

Välj Kärlek. Istället. Eller, bara pröva att släppa taget…. Om hatet.

Från mig. Till Dig. Med Kärlek.

Nattligt rus.

 

Och mitt äktenskapliga rus.

Jag är så inihelvete tacksam och lycklig att ha träffat mannen i mitt liv! Min vackra, kärleksfulla Man! Up & downs i alla avseende spelar liksom ingen roll sen. Det är han. Och det är Vi. 

Ikväll en kväll på stan ihop. Jag har aldrig trivts så bra, haft så tryggt trevligt och roligt ihop med någon tidigare i mitt liv. Aldrig någonsin kunnat luta mig mot en famn som den Han ger. Samtidigt som han putsar mina vingar, flyger bredvid och låter mig göra mina ensamma loopar, så länge, så mycket, och så ofta jag behöver. Och att vi där i våra olikheter och oegentligheter ändå väljer växa tillsammans. Som människor.

Jag är så glad att ha den mannen vid min sida en kväll ute. En kväll ute där jag tyvärr måste skämmas till stora delar för Min generation! Att se och lyssna till dessa begåvade ungdomar är en ynnest! Att se dem i denna lokal, se dem samverka, samspela och bete sig, som värdiga människor. Och så…kommer min generation…och den något äldre. 

Jag skäms. Jag blir bedrövad. Jag blir förbannad! Följande utdrag från kvällen räcker; En man, med sällskap, i kanske 55+ slår sig ned bredvid mig och min man, och de finaste av ungdomar. Talar och beter sig helt enkelt som…ett svin. Min man hör dåligt. Kanske tur det. ”Man kan köpa sig horor nere på stan…”….och vad det lider kan han inte släppa mig ”den rödhåriga i hörnet”.Jag biter av. Önskar dock jag bett fanskapet fara åt helvete, på riktigt! Att sen se, och tala med dessa unga tjejer som utsätts, av medelålders män som tafsar och beter sig,mot och på tjejerna, när de lyssnar på ett band!

Att då stå bredvid en man, som ser och reagerar, och som dessutom är min make, mitt rus i livet.

DET gör ändå livet så inihelvete VÄRT!

Men ni, min generation, SKÄRP ER FÖR I HELVETE! NI ÄR MER ÄN BARA PINSAMMA!

/Rödhåriga Argbiggan!!!

OCH NU GICK RUSET ÖVER! (alkoholruset……..)

Walk your life.

And let me walk my own life. Or try, just to fly beside me.

I kärlek, i vänskap. I medmänsklighet. Låt varandra flyga fritt. Låt inte vingarna skavas sönder av rädslor, misstro eller avundsjuka. Putsa dina vingar. Beundra andras. Låt dig inspireras av andras, din kärestas, din nära väns, din kollegas, ja kanske din chefs, eller till och med din fiendes, kraftfulla flygkraft.

Flyg bredvid och låt dig bäras av de gemensamma luftströmmarna. Låt luften vi andas, himlen ovanför oss, fyllas med kärleksfullt regn.

Låt hatet sjunka ner i den djupaste myr det någonsin går att finna.

Walk your life. And fly. High.

När tryggheten bleknar.

Då skälver tillvaron. Då skälver det mesta. Då skälver kroppen, och själen och tårarna.

Rädslan att dö är inte det som är närvarande. Det närvarande är rädslan att inte klara av att fortsätta försörja och ta hand om mina barn! Jag har alltid och oavsett haft mig själv och min hälsa genom livet och dess stormar och vulkanutbrott. Jag har med det alltid kunnat jobba och försörja oss. Med det kunnat hitta andra vägar, andra sätt eller extra insatser. Det gjorde att jag också tog ett steg, ett val för att bli ännu starkare i just det!

Men, så blev det inte. Helt plötsligt bleknar tryggheten allt eftersom timmarna, dagarna, veckorna och månaderna hamnar här bakom mig… Framför mig ligger snart ett vitt papper…. Snart är jag en av många som inte längre kommer ha råd. Och det värsta, inte KUNNA göra en endaste ansträngning för att få råd heller! Tackar dock livet för att ha levt i kärva tider förr, och vet jag kan dra ned till minimum. Men…. Då orkade jag ändå baka, cykla, planera och jobba för att faktiskt få det att fungera…. Hur ska det gå, utan sin kropp och tanke…. Ja, lätt ta det för givet när det finns. ‘En saken int kon innan båse jer tomt’!

När det bleknar… Är detaljerna svåra att urskilja.

När tryggheten bleknar. Då tränger Värkligheten in. Och jag blir jävligt ledsen och därmed känns vissa saker i alltihop faktiskt väldigt orättvist och oförskyllt. Jag hade bara ett val kvar, i det som var MITT ansvar. Och så blev allt annat än vad som ens fanns i sinnevärlden att ta med i ett riskscenario, inför beslut!

Och inget blev annat än en bleknad trygghet.

All out of Love.

”I´m so lost without you. What am I without you.”

Där på stranden. Som varit min egna, speciella strand att återvända till. Om våren, om sommaren, om hösten. Lugnet och ensamheten. I glädjen, i kärleken, i sorgen, och i smärtan. Där spenderade jag min dag. Min ensamma söndag. En av oändligt många söndagar som passerat. Bland just dessa vågor. Denna himmel. Bland trollsländor och grodor. På minnenas promenad genom sanden. För att samla mig och hitta kraften till framtiden jag ska genom. Att se genom, över och under mig själv i ljuset av Värkligheten. För att det är en kreativ oas av tankar och bilder som seglar på vågorna och rider på molnen, just där. Jag vill fånga dem, i det där vackra, som är Jag. Det riktiga jag. Inte det andra ibland försökt göra mig till. Det som i denna Värklighet ger mig det där havet av kärlek att simma genom. Alla saltdränkta kärleksdroppar som de som sett mig för den jag Är, fyller havet med.

Jag lärde mig att våga älska. Att våga förlora. Att våga tro på godhet och förlora igen. Men också att resa mig igen, och igen och igen. Och varje gång med ett starkare andetag.  Att ta mig genom sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och till sist åren. Trots känslan att inte tro jag var förmögen mig själv.

Jag lärde mig till sist. Att ja, jag är all out of Love, att jag är så lost without you.

Du vet vem du är. Vad du heter. Idag har du också hittat ditt rätta namn.

Jag är så tacksam att vi fann varandra till sist. Att jag vågade älska. Att jag vågade förlora. För att vinna. Min bästa vän.

Sylvia Orädd och jag.

A bad hairday.

Finns ju inte i den där, kanske och förhoppningsvis, mest speciella dagen i ens liv. Är tanken som slår mig när jag gör denna bild. Och sen inför dagens möte, snor in håret i en snodd. 

Det slår mig också, att sedan en dag i juli, den dagen de utan inlindande sa: Du har cancer. Sen den dagen, har jag inte haft en enda sådan där dag.  En sån bad hairday. Det slår mig också just i skrivande stund, när tårarna tränger sig lite genom de stängda kanalerna, att ja just ja, jag har ju det…cancer. 

Tanken slår mig också kring all onödig tid en lagt ner genom åren på saker. På onödiga saker som dåliga hårdagar, inte gilla sin kropp, sina bröst, sina ögonfransar och kanske inte ens heller sina ögonbryn! Ja, för det finns ju en enorm industri, massa pengar att tjäna på sådana som oss. På de som inte riktigt klarar av att se sig själva i spegeln. Trots att det nog oftast, ja kanske alltid, handlar om ett mer eller mindre trasigt inre. Sorgligt nog ofta trasiga inre barn och ungdomar som fortsätter leva där inuti, instängda. De som så ofta trasats sönder av någon annan. Någon annans avundsjuka, illvilja, rädsla eller ja, kanske rent av ondskefulla övergrepp. De som skitar ner runt omkring sig med brunsvarta ord, omdömen och handlingar.

Jag fick cancer. Men förlorade för alltid bad hairdays.

Tack jävla cancer, för DET!

Believe

You can fly. And you might will….

En magisk dag med vänner, inramad av skog, vatten, fjärilar, humlor, trollsländor och en domherre. En dag när mitt namns betydelse kom till sin rätt: skogsjungfru. Jaaa, det där jungfru kanske vi kan definiera om lite bara dock…

Men noga då! För hur viktigt är vissa saker. I olika sammanhang, om rätt eller fel. Som stavning. Kände det skavde när jag tittade på bilden jag gjort idag, och redan lagt ut. Belive. Har jag skrivit. Kände mjaa, känns fel någonstans här möjligen. Så googlade. Och det kanske är så att det är felstavat. Så fortsatte således googlandet. Kollade exempelvis upp låttitlar på Spotify….. Och upptäcker, att där är fler än jag som då har misslyckats i så fall. De som är större och viktigare än jag. Eller mig…. Ja, hur är det nu, det där rätta grammatiska språket, bara i den enkla meningen😳

Jag väljer, att det är ett konstnärligt uttryck. Helt i linje med andra likasinnade, stora konstnärssjälar. Likt mig själv.

Och hur viktigt är sådana saker egentligen. Som att stava rätt. Huvudsaken man saken förstår. Och gör det med kärlek. Anstränger sig att förstå menar jag.

Belive. Så kanske Du kan flyga, även med en trasig vinge.

Och.

PS. 398,936 #belive på Instagram. Ibland är det svårt att veta det där. Vad som är rätt. Eller fel…..

Karma.

 

 

Kan en fundera över i situationen som råder. Har jag förtjänat detta, att bli sjuk? Är sjukdom något som gäller i sammanhanget…nä, men jag tänker inte så. Det känns för grymt. Tänker inte att jag orsakat mig detta själv, eller att jag skulle förtjänat det. Känns som det skulle krävas mycket ont, för att förtjäna att få så ont. Jag är en människa, som alla andra. Med de fel och brister, förmågor och oförmågor det innebär. Men på det stora hela, tänker jag som så, att ja, jag uttrycker mina värderingar och handlar efter dem. Men väldigt sällan klär jag min egen ångest, min rädsla eller avundsjuka, med elaka tillmälen om andra.

Det kanske räcker för en plats i himlen. Jag hoppas det. Så här i kupén på detta tåg. Även om jag önskar den destinationen dröjer länge än. Så att jag har tiden. Att plocka upp, räta ut och släta till. För en plats på första parkett.

Jag vill också tala om tacksamhet igen. Tacksamheten kring de vänner och människor jag klär min omgivning med. Alla de där fantastiska. Som är många, och så olika mig. Lika ibland. Eller ofta. Men det är olikheten, de andra sätten att tänka eller se på världen. När de utmanar mig och ifrågasätter mina tankar, som jag uppskattar så innerligt. För de där fantastiska, de gör det med kärlek. Och med respekten att vilja hjälpa mig att höja mig, när jag det behöver. Aldrig vill de sänka mig, Även när jag själv slirar av vägen, och kanske beter mig….med betoning ibland/ytterstsällanaldrig alltså….. (en light variant av ironi för den som behöver den sufflören). Även solen har fläckar, brukar min älskade mor kalla det.,,,,

Idag kanske jag belönats med lite god karma ändå. Tog tag i mig själv, och bad om hjälp att stilla lite oro kring min smärta i kroppen…Ja, det gick ju fantastiskt! Jag är tacksam för allt det goda bemötande, och hjälpen jag får från vården i detta. Nu är jag där, att kunna ställa frågorna….efter kriskraschen häromdagen. Jag tror jag nu påbörjat min resa, på allvar. Utifrån och in….Det känns ändå skönt på nåt vis! Och lite starkare energi. Men insåg också att jag varit så dålig, så jag liksom ”tappat” en vecka….för mig skedde operationerna för en vecka sedan…men så är det ju inte….

Och i morgon. Då ska jag få träffa några fler av de där fantastiska. Och därför ser jag lite extra fram emot morgondagen. Kanske sover jag därför gott också, vi får se!

Om den goda karma vill vara med mig, en stund till.

Peace. Over and out.

Dare to fail.

Is not an option……

Inte denna gång. Även om jag inget egentligen kan kontrollera. Idag kom krisen. Med en rejäl knock! Efter ännu en sömnlös natt…kan ju vara det. Men inte bara såklart. Den där krisen, när en inte vill annat än vara ensam. För att jag har ingen större lust visa mitt ynkliga tryne som det ter sig i en sådan kraschlandad stund! Får väl skylla mig själv, då jag säger till alla andra, att ta itu och möta….men själv har jag hellre gjort annat. Badat till exempel. Skrattat med min treåring. Kramats. Letat blixtar, jag och lilleskrutten i bilen. Med kameran. Blev bara regn, blåst och en väg…på bild. Men med lite kris, så blev det en elefant också! Ja, även ett sådant stort, starkt och magnifikt djur, behöver lite hjälp med balansen och tyngdlagen ibland……

Att göra allt det här hjälper mig. Tänkte först, att jag skulle ta en bild på Värkligheten. Som den ÄR. Men en bild på en hög snorpapper, större än efter en veckas influensa, får ni visualisera via ord istället. Det är grått, återvunnet papper. Inhandlat på ÖB. Då har ni nog med information kring det! Hade heller ingen lust lägga upp bilden på min illröda clownnäsa, just idag! Men den kommer säkert, på denna resa. Är inget som är särskilt vackert ändå i det hela! Inte sådana här stunder! Men, orsaken är väl mest, att jag själv behöver nåt mer vackert och kreativt att samla ihop mig med. Plocka upp mig……och ta itu. Igen.

Jag undrar också, varför det inte är som på film? Där gråter de minsann VACKERT! Hur i helvete gör nån det?! När ångest, sorg och allt som nånsin gjort ont, samlats i denna cancersvulst…då gråter en INTE vackert! DET ska ni ha klart för er! Då snyts det så högarna växer, näsan täpps igen så det inte går att andas, och den SVULLNAR dessutom upp med en starkt lysande klarröd färg, ögonen svullnar och det lägger sig inte PÅ FLERA jävla timmar!

Jag vill också passa på att uppmana alla er kvinnor som läser detta, att undersöka era bröst själva! ÄVEN om ni går på er mammografi. Det är nämligen så, att min läkare sa, att ja, detta missades nog vid den mammografi jag gjorde 2012….Detta har nämligen pågått längre tid än så…..Och jag har inte undersökt mina. Upptäcktes av en slump…

Nu är jag också så jävla rädd att få svar på den skelett röntgen jag gjorde innan jag åkte hem från den andra operationen…Har haft sån fruktansvärd värk en lång tid tillbaka, lite annorlunda än tidigare. Och just av faktum att jag under den tid jag nu tydligen haft cancer i min kropp, så har jag även fått en reumatisk diagnos…. och nu vill jag verkligen veta att det ÄR så! OCH jag önskar inget hellre än att jag har TVÅ diagnoser. För OM det visar något….har jag förstått det faktiskt är obotligt….Ja, jag kan leva länge, men jag kan aldrig bli frisk, och ett LÅÅÅÅÅNGT liv, lär det då knappast bli frågan om….

Därför vill jag inte ringa upp och fråga just nu! EN liten tid till med det hopp jag ändå har! Vill behålla det en stund! Och hoppas på en jävla vinstlott när jag kommer dit! Så kanske har jag rätten att må lite som jag gör, just idag. Att inte kunna värja mig mot ångesten och rädslan inuti. Sådär så att om någon frågar idag, hur det är, då bryter jag bara samman….

Så jag stannar inne bland allt snorpapper. Och gör bilder och spelar på mitt tangentbord. I ett försök av kontroll….

Med att….DON`T dare to Fail!!!

De där drömmarna.

Som väcker mig.

De är ju inte särskilt vackra. Inte alls som de bilder jag fångar om dagarna. Jag önskar att de om nätterna såg ut såhär. Hoppfullt, ljust och grönskande. Visst, även bilderna drömda med öppna ögon, är filtrerade genom  ogråtna tårar. Men fortfarande vackra och kärleksfulla. Tagna i en livfull inspiration. Med tanken om ett annat nyttjande. I en annan känsla.

Som idag. Min fina cykel. Porträtterad på min motionsrunda genom alla de vackra små ställen som finns i min närhet. Att känna sig levande. Som vanligt. Att endast vilja och kunna tänka drömmar om framtiden. En lång framtid. En ljus framtid. En framtid med allt det goda, som är mitt. Mitt liv. Att fyllas med idéer, projekt och planer. Att vara jag. Helt enkelt.

Jag har allt det om dagarna. Men jag är trött. Väldigt trött. Så, jag lägger mig tidigare, för att kroppen inte mår bra. Sämre än just vanligt. Jag somnar.

Men det är de där drömmarna. Som väcker mig. Och sen håller mig vaken. De är onda, mörka och bara utmattande. Men ändå…..de gör ändå nått gott. De ger tiden att skapa beständiga bilder.

Bilderna porträtterade genom de livfulla, grönskande, hoppfulla och kärleksfulla drömmarna.

Så jag tackar de där drömmarna, för tröttheten om dagarna. Verkar vara en källa till kreativitet… Då jag inte orkar tänka så mycket. Sluta tänk.

Gör’e Ba! Bara gör…

Och dröm, Vidare.