Finns ju inte i den där, kanske och förhoppningsvis, mest speciella dagen i ens liv. Är tanken som slår mig när jag gör denna bild. Och sen inför dagens möte, snor in håret i en snodd.
Det slår mig också, att sedan en dag i juli, den dagen de utan inlindande sa: Du har cancer. Sen den dagen, har jag inte haft en enda sådan där dag. En sån bad hairday. Det slår mig också just i skrivande stund, när tårarna tränger sig lite genom de stängda kanalerna, att ja just ja, jag har ju det…cancer.
Tanken slår mig också kring all onödig tid en lagt ner genom åren på saker. På onödiga saker som dåliga hårdagar, inte gilla sin kropp, sina bröst, sina ögonfransar och kanske inte ens heller sina ögonbryn! Ja, för det finns ju en enorm industri, massa pengar att tjäna på sådana som oss. På de som inte riktigt klarar av att se sig själva i spegeln. Trots att det nog oftast, ja kanske alltid, handlar om ett mer eller mindre trasigt inre. Sorgligt nog ofta trasiga inre barn och ungdomar som fortsätter leva där inuti, instängda. De som så ofta trasats sönder av någon annan. Någon annans avundsjuka, illvilja, rädsla eller ja, kanske rent av ondskefulla övergrepp. De som skitar ner runt omkring sig med brunsvarta ord, omdömen och handlingar.
Jag fick cancer. Men förlorade för alltid bad hairdays.
Tack jävla cancer, för DET!
En Orädd Blogg 